"Ingen föds ond"

Detta ämne som jag tar upp är ganska känsligt och jag hoppas verkligen att ni tar mitt inlägg på rätt sätt. Meningen med inlägget är att skapa debatt och diskussioner. Så kommentera gärna detta inlägg!

"Ingen föds ond, det är omgivningen som formar människan" brukar man säga. Jag är beredd att hålla med. Såvida "människan" I fråga, är en helt perfekt skapelse utan några neuropsykiatriska funktionshinder, Downs syndrom, eller andra funktionshinder. Men vi leker med tanken att det föds en helt "perfekt" människa...alla fingrar och tår, 37,0 i kroppstemp och fin och fast avföring. Har denna individ samma förutsättningar som vilken människa som helst? HELL NO! Självklart så har du bättre förutsättningar om du föds "rik" med boende, skolgång, jobb hela skiten bäddat från början, än om du föds i tex. Sthlm's södra förorter med supande föräldrar sopiga skolor och knaper ekonomi!

Men på sista tiden så har jag lekt med tanken på hur länge man kan skylla på sin uppväxt? Hur länge kan man säga att "Min pappa slog mig därför är jag såhär" eller "Jag har alltid haft pengar...jag har aldrig behövt kämpa för något"? Hur länge är det ok att ta det som ursäkt? Jag menar, självklart så tvivlar jag inte på att folk mår dåligt över saker i sin uppväxt. En del människor som jag träffat har vart med om saker som tillockmed får mig att undra hur dem kan stå kvar på jorden överhuvud taget! Det är inte det som är grejen.

Men dessa människor som jag träffat har gjort någonting åt det, dem har tagit tag i problemet! Dem har tagit emot den hjälp som erbjuds, dem har tagit emot vård, stöd, och omsorg från sin omgivning. Det betyder kanske inte att dem har läkt helt som människor....men dem gör iaf något som kan få dem att må bättre, även om det bara är lite grann. Så hur länge är det egentligen ok att skylla sitt eget beteende på hur man själv växt upp? Som ni förstår så finns det inget enkelt svar på den frågan. Men enligt min personliga åsikt och mina upplevelser så skyller gärna folk sitt beteende på andra för att själva slippa ta tag i sina egna problem.

"Jag slår min unge för jag vet inget annat", rimmar jävligt illa för mig.I Sverige så har vi en utmärkt fungerande psykvård enligt min uppfattning. Vi har även andra myndigheter som också mer än gärna är villiga att hjälpa till. Det enda dessa myndigheter begär är någon form av motprestation, dvs att du visar att du vill! Det är väl en ganska bra deal eller? Att ett barn som blir slaget, hjärntvättat, osv senare i livet blir en trasig själ kan jag köpa. Men den här "trasiga själen" kommer ju också någon gång i livet troligen att bli erbjuden hjälp? Och då har man ju faktiskt valet att tacka ja? Eller är jag helt ute och cyklar? Jag själv....har aldrig blivit slagen, aldrig haft föräldrar som dricker...däremot så har jag diagnosen A.D.H.D som ni vet, men jag kan liksom inte skylla allt på den längre. Visst jag kan förklara en viss del av mitt beteende med A.D.H.D eftersom det är en sjukdom, och vissa saker är direkta "symptom". Men jag tycker inte att jag längre har rätt att "skylla" på min sjukdom. Jag får all hjälp jag behöver, jag får de mediciner jag behöver, jag är tillochmed berättigad att få någon som kommer hem till mig och städar en gång/vecka om jag skulle vilja det.

Så att skylla sitt beteende på sin uppväxt eller ta det som ursäkt tycker jag är fel. Däremot så kan man ta sin uppväxt som förklaring till sitt beteende. Det är en jävla skillnad, Förstår ni vart jag vill komma? För någon gång i livet så kommer du att få erbjudandet att få må bättre, att få vård, stöd osv. Det är då man har valet att fortsätta må dåligt, eller få chansen att må lite lite bättre!

Solbergaskolan (Från förra bloggen)

Jag började första klass i solbergaskolan i Hägersten. Året var 1986 och vi var 21 st taggade 6 åringar med rakklippta luggar, utrustade med Musse pigg bokpapper och pennor upp till tänderna. Morsan hade även lyckats komma över ett ashäftigt pennskrin. Ni vet, ett sånt där som man kunde trycka på olika knappar så kom det fram ett sudd på ett ställe och en penna på ett annat. Det var cirka 18 st till som hade sådana i klassen när jag kom dit. Jag och min vän Martin hade även fått varsin skitfin dress från Ellos av våra mammor. Dressarna bestod av en collegetröja med något konstigt tryck som jag än idag inte kan haja var det var, och ett par tillhörande byxor. Hela den här läckra kreationen var hel cerise. (jag undrar om det ens finns någon färg som kallas så längre) . För övrigt så lyckades de också tajma med dressarna så att vi hade på oss dem samtidigt på vårt klassfoto i 2:a klass.



1:a klass gick väl någorlunda bra, förutom att jag inte lyckades komma ihåg att ta hem en enda läxa, vilket också är väldigt svårt att göra om man har tappat bort väskan som det är meningen att man ska bära hem läxan i. Sen så var jag ju den de där ”roliga spillevinken ” som är glad och charmar tjejerna. ”- Men det är positivt, framåt ska man va”. Det tog dem ett år till innan de började märka att det här ”roliga” inte var så himla kul hela tiden, jämt, oavbrutet. Jag hamnade på min första elevvårdskonferens i tvåan eller om det var i trean. Det finns två olika sorters elevvårdskonferenser.





Elevvårdskonferens tidig skolgång: En elevvårdskonferens tidig skolgång går ut på att klassföreståndaren, skolkuratorn, skolsyster och föräldrarna får äran att träffas i ett dunkelt rum någonstans i skolbyggnaden. Och sen med någon sorts hemlig signal som ungdomar än idag inte vet hur den ser ut. Så sätter alla vuxna samtidigt igång att prata i munnen på varandra. Frågor som ”-undrar varför han gör sådär?” och ”-tänk om vi kunde veta hur han tänker” viner över huvudet på eleven i fråga. Mötet brukar oftast sluta med att föräldrarna är osams med varandra, och klassföreståndaren gråter.





Elevvårdskonferens senare skolgång: Går till på ungefär samma sätt som ovan förutom att här är det alltid med en lärarinna från ett annat ämne, som sitter och gråter och förklarar hur hotad hon känner sig av att eleven inte tar av sig kepsen i klassrummet. Vid den här konferensen så brukar även rektorn vara med. Mötet brukar oftast sluta med att föräldrarna är osams, båda lärarna gråter och rektorn är fly förbannad pga. att han fått ett sudd kastat i huvudet av eleven som lämnade mötet redan efter 7 minuter.



På mitt första evk möte så förklarade dem så fint om olika bokstavskombinationer och att MBD betydde ”Minimal Brain Dammage” alltså ”Liten hjärnskada”. Vilket jag redan visste eftersom mina kunskaper i engelska låg långt över mina klasskamraters, som vissa utav dem inte ens kunde stava sitt eget namn än. ”- men det är inte så farligt som det låter, det betyder bara att man är lite extra glad eller extra arg ibland” sa de. När jag lämnade mötet lite så där ”extra arg ” som vi hjärnskadade idioter kan vara, så tänkte jag ”- jippi! Jag ska få träffa manchesterbyxan och hennes kollega rökhostespegeln igen!”*

*Mina BUP kontakter som jag skrivit om i tidigare inlägg

Vuxen och så!

Det är jävligt underligt att det ska ta 30 år, några jobbiga separationer och att man nära på varit död ett par ggr, innan man på riktigt växer upp och blir vuxen! Det är inte förrens NU...och då menar jag bara några månader tillbaka, som jag på allvar känner mig som en vuxen människa! Jag känner att jag vill göra "vuxna" saker, så som att gå på parmiddag ( och då utan att någon spyr, är naken, elller röker finskt bly). Eller bara en så enkel sak som att ringa Polisen om man blir hotad....i stället för att ringa ett gäng som ska döda allt och alla! Det är NU som jag känner att mitt vuxna liv börjar, ett liv utan en massa konstigheter. Ett liv med mina barn där jag är med och har koll på dagis, skola och såna grejer....ni vet...som vuxna gör? Och så finns det ju en annan flicka i mitt liv. En vuxen flicka...helt utan konstigheter, en flicka som också vill göra vuxna saker, prata om vuxna saker, vara vuxen....Jag gillar att vara vuxen, jag kan nog vänja mig vid det!

Med vuxna hälsningar / Robban