"Ingen föds ond, det är omgivningen som formar människan" brukar man säga. Jag är beredd att hålla med. Såvida "människan" I fråga, är en helt perfekt skapelse utan några neuropsykiatriska funktionshinder, Downs syndrom, eller andra funktionshinder. Men vi leker med tanken att det föds en helt "perfekt" människa...alla fingrar och tår, 37,0 i kroppstemp och fin och fast avföring. Har denna individ samma förutsättningar som vilken människa som helst? HELL NO! Självklart så har du bättre förutsättningar om du föds "rik" med boende, skolgång, jobb hela skiten bäddat från början, än om du föds i tex. Sthlm's södra förorter med supande föräldrar sopiga skolor och knaper ekonomi!
Men på sista tiden så har jag lekt med tanken på hur länge man kan skylla på sin uppväxt? Hur länge kan man säga att "Min pappa slog mig därför är jag såhär" eller "Jag har alltid haft pengar...jag har aldrig behövt kämpa för något"? Hur länge är det ok att ta det som ursäkt? Jag menar, självklart så tvivlar jag inte på att folk mår dåligt över saker i sin uppväxt. En del människor som jag träffat har vart med om saker som tillockmed får mig att undra hur dem kan stå kvar på jorden överhuvud taget! Det är inte det som är grejen.
Men dessa människor som jag träffat har gjort någonting åt det, dem har tagit tag i problemet! Dem har tagit emot den hjälp som erbjuds, dem har tagit emot vård, stöd, och omsorg från sin omgivning. Det betyder kanske inte att dem har läkt helt som människor....men dem gör iaf något som kan få dem att må bättre, även om det bara är lite grann. Så hur länge är det egentligen ok att skylla sitt eget beteende på hur man själv växt upp? Som ni förstår så finns det inget enkelt svar på den frågan. Men enligt min personliga åsikt och mina upplevelser så skyller gärna folk sitt beteende på andra för att själva slippa ta tag i sina egna problem.
"Jag slår min unge för jag vet inget annat", rimmar jävligt illa för mig.I Sverige så har vi en utmärkt fungerande psykvård enligt min uppfattning. Vi har även andra myndigheter som också mer än gärna är villiga att hjälpa till. Det enda dessa myndigheter begär är någon form av motprestation, dvs att du visar att du vill! Det är väl en ganska bra deal eller? Att ett barn som blir slaget, hjärntvättat, osv senare i livet blir en trasig själ kan jag köpa. Men den här "trasiga själen" kommer ju också någon gång i livet troligen att bli erbjuden hjälp? Och då har man ju faktiskt valet att tacka ja? Eller är jag helt ute och cyklar? Jag själv....har aldrig blivit slagen, aldrig haft föräldrar som dricker...däremot så har jag diagnosen A.D.H.D som ni vet, men jag kan liksom inte skylla allt på den längre. Visst jag kan förklara en viss del av mitt beteende med A.D.H.D eftersom det är en sjukdom, och vissa saker är direkta "symptom". Men jag tycker inte att jag längre har rätt att "skylla" på min sjukdom. Jag får all hjälp jag behöver, jag får de mediciner jag behöver, jag är tillochmed berättigad att få någon som kommer hem till mig och städar en gång/vecka om jag skulle vilja det.
Så att skylla sitt beteende på sin uppväxt eller ta det som ursäkt tycker jag är fel. Däremot så kan man ta sin uppväxt som förklaring till sitt beteende. Det är en jävla skillnad, Förstår ni vart jag vill komma? För någon gång i livet så kommer du att få erbjudandet att få må bättre, att få vård, stöd osv. Det är då man har valet att fortsätta må dåligt, eller få chansen att må lite lite bättre!
